På senaste tiden har det kännts som om jag håller på att förändrats, till att va den person jag har varit till att bli den personen jag är nu, det är inte många som märker den skillnaden, men jag är inte lika öppen längre, känner att jag inte kan lita på nån, börja bli den personen som är instängd i ett skal för jag är rädd, rädd för att åter igen tappa greppet, att väggen jag har byggt upp ska gå sönder, att folk inte kommer gilla mig för den jag är.. and here we go again tänka på vad folk tycker och tänker, nu för tiden skiter jag för det mesta i vad folk säger men en hel del saker tar på mig, jag tar åt mig men försöker dölja det med ett kort skämt efteråt att springa runt och slamsa och vara barnslig har varit en del av mig att dölja vad jag egentligen känner. Jag undrar egentligen hur många som är uppmärksamma till sina nära märker dom eller inte? Jag vet vilka som kan mig innan och utan till jag vet det, men en del märker inte för att många är bra på att dölja sina riktiga känslor. Det har jag alltid varit dålig på men verkar som om jag har blivit bättre... och nu sitter jag här skriva tomma ord som egentligen inte har en betydelse för nån annan än mig själv, ibland undrar man hur mycket man kommer kunna klara av att ta innan allt faller i hop igen, det är bättre nu än förr, men det känns som att själva jag, den person som jag är, den person som jag trivs att vara håller på att tyna bort, och är rädd att den personen snart inte kommer finnas längre...  men i själva verket är det man kan kalla mig är att jag är rädd, rädd för verklige heten rädd för vad som kommer hända, rädd för att saker kommer förstöras... rädslan är allt.. lite osäker och rädd.. Men nu är detta bara tomma ord som kommer ur min skalle.. Ut ur skuggan nu och börja kämpa du kommer se att allt är värt det.